Need some time, all alone
Varför, varför, varför fick vi inte dom åren tillsammans vi var värda? Varför skiljdes vi åt, älskling? Varför blev allt som det blev? Varför hjälpte dom inte oss? Varför blev det såhär..? Jag förstår inte, så många frågor utan svar. Allt vi ville ha var några år tillsammans utav total lycka och vänskap. Den tiden vi fick tillsammans varade i nästan ett år men det kändes som en hel underbar evighet. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Du lämnade ett så stort tomrum efter dig som aldrig någonsin kommer kunna fyllas ut igen. Jag försöker varje dag att andas och tänka på annat, men du dyker alltid upp inom mig. I mina drömmar (både dag&natt) kan jag känna din varma trygghet du gav mig. Jag kan känna dina härliga steg, din närvaro som alltid fick mig att le hur hemskt mitt liv än var. Du kom som ett räddande hjärta i stormen och tog med mig hem till ditt hjärta. Visst sa dom att du var otroligt personlig och en väldigt bra kompis men jag hade aldrig kunnat drömma om att det fanns någon som du. Min ögonsten och livets diamant, att du är min det kan inte vara sant - brukade jag säga och sjunga, när jag red på dig ensam över ängarna medan tårarna rullade ner för kinderna på mig. Du stannade alltid till när jag började gråta och vände på ditt vackra huvud mot mig och gav mig en knuff på benet med din mule. Varenda gång jag föll ner i mörkret var det du som fick mig att fortsätta kämpa, du var den jag levde för! Min älskade prinsessa, varför slutade det såhär? Varför var vi tvungna att skiljas åt olika håll?
Jag har aldrig pratat med någon om saknaden efter dig, men tillslut bryter man ihop. Man orkar inte, man är van att du ska stå där i stallet med huvudet utanför boxgallret och vänta på mig med dina förväntansfulla vackra ögon. Jag lärde mig vad ordet älskar betyder under tiden med dig, du lärde mig det och väldigt mycket mer vad kärlek och vänskap innebär. Jag vill ha dig tillbaka, jag vill att du ska komma hem till mig igen. Jag skiter i allt vad träning och tävla innebär, bara du kommer hem till mig igen. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket! Det är så kul att hälsa på dig, jag önskar jag kunde komma mer än några gånger per år, jag önskar jag kunde komma varenda helg. Mitt hjärta började bli varmt igen när du kom till mig.
Första gången jag såg dig där på stallgången i Kungsbacka förstod jag att du var den vi letade efter. Jag tyckte så otroligt synd om familjen Thulin när vi hämtade dig. Jag förstod inte hur dom kunde hålla mot tårarna. När du åkte ifrån mig grät jag så mycket så jag inte kunde andas, jag minns det så väl. Alla grät, för att jag grät. För att alla visste hur mycket vi älskade varandra. Du puffade på mig och kollade på transporten och puffade på mig. "kom igen nu, mamma, vi ses snart igen, jag glömmer dig inte, jag lovar" var det som att du ville säga. Du ville alltid så väl, du fanns alltid där. Med mig, hela tiden. Du finns alltid med mig i hjärtat nu, du finns med mig dag som natt och jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin glömma dig. Jag har anledningar till att gråta, du kommer inte komma tillbaka och det gör så fruktansvärt ont. Till en början förstod jag inte vad som hade hänt egentligen, men varje gång jag åkte ifrån stallet grät jag i bilen. Mamma bet ihop och försökte trösta mig, jag vet att hon var ledsen också, hon visste inte hur hon skulle trösta mig mer än att bara finnas där bredvid mig. Sorgen efter Zeta går inte att ersätta med ord, och det vet mamma om. För hon har sett vad vi har gått genom när vi hämtade dig, första ridturen, träningarna, kliniken och allt som hänt därefter. Hon visste att våra band var starkare än allt som fanns omkring mig.
Hela den här tiden med dig svävade jag som på moln. Min första egna ponny. Jag var så nogrann med allt jag gjorde med dig. Lindade ben vid dressyr, benskydd vid hoppning, tvättade allting hela tiden, pysslade om dig flera timmar om dagen, köpte tusentals nya saker, skolkade från skolan nästan varje dag för att vara med dig mer än annars, sket i mina kompisar och älskade dig mer än jag någonsin älskat någon. Mamma och pappa var nog glada eftersom jag inte var lika ledsen längre. Självklart fanns det stunder som inte var så bra heller, när jag tyckte du var svårriden och inte visste vad jag skulle göra - kände mig dålig och blev ledsen. Men då fick jag alltid en Zetakyss eller en puff på armen så var leendet där tillslut iallafall.
Åh älskade vän, vi som skulle göra ALLT tillsammans! Vi skulle ju ut och tävla, bli bästa vänner och ha flera år framför oss med roliga upptåg.. Det blev bara ett år. Ett enda år, inte ens det. Bästa vänner blev vi nog, även fast Philippa fortfarande var din absolut bästa vän. Vi tre lärde känna varandra genom att du fanns och var en sån underbar varelse. Genom dig fick jag en ny vän som är helt underbar. Genom dig lärde jag mig vad livet betyder egentligen. Genom dig fick jag verkligen känna mig lycklig och värdefull. Skulle jag inte ha Christian och mina föräldrar skulle jag aldrig orka med saknaden efter dig. Jag skulle inte klara mig.. Tack, för ni alltid finns där och tar upp mig i fallet. Jag älskar er.
Snälla, någon. Ta mig tillbaka till tiden med dig mer än i mina drömmar.
Åh, Gud vad jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont.
Finns inga ord i världen som kan förklara..
Jag har aldrig pratat med någon om saknaden efter dig, men tillslut bryter man ihop. Man orkar inte, man är van att du ska stå där i stallet med huvudet utanför boxgallret och vänta på mig med dina förväntansfulla vackra ögon. Jag lärde mig vad ordet älskar betyder under tiden med dig, du lärde mig det och väldigt mycket mer vad kärlek och vänskap innebär. Jag vill ha dig tillbaka, jag vill att du ska komma hem till mig igen. Jag skiter i allt vad träning och tävla innebär, bara du kommer hem till mig igen. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket! Det är så kul att hälsa på dig, jag önskar jag kunde komma mer än några gånger per år, jag önskar jag kunde komma varenda helg. Mitt hjärta började bli varmt igen när du kom till mig.
Första gången jag såg dig där på stallgången i Kungsbacka förstod jag att du var den vi letade efter. Jag tyckte så otroligt synd om familjen Thulin när vi hämtade dig. Jag förstod inte hur dom kunde hålla mot tårarna. När du åkte ifrån mig grät jag så mycket så jag inte kunde andas, jag minns det så väl. Alla grät, för att jag grät. För att alla visste hur mycket vi älskade varandra. Du puffade på mig och kollade på transporten och puffade på mig. "kom igen nu, mamma, vi ses snart igen, jag glömmer dig inte, jag lovar" var det som att du ville säga. Du ville alltid så väl, du fanns alltid där. Med mig, hela tiden. Du finns alltid med mig i hjärtat nu, du finns med mig dag som natt och jag kommer aldrig aldrig aldrig någonsin glömma dig. Jag har anledningar till att gråta, du kommer inte komma tillbaka och det gör så fruktansvärt ont. Till en början förstod jag inte vad som hade hänt egentligen, men varje gång jag åkte ifrån stallet grät jag i bilen. Mamma bet ihop och försökte trösta mig, jag vet att hon var ledsen också, hon visste inte hur hon skulle trösta mig mer än att bara finnas där bredvid mig. Sorgen efter Zeta går inte att ersätta med ord, och det vet mamma om. För hon har sett vad vi har gått genom när vi hämtade dig, första ridturen, träningarna, kliniken och allt som hänt därefter. Hon visste att våra band var starkare än allt som fanns omkring mig.
Hela den här tiden med dig svävade jag som på moln. Min första egna ponny. Jag var så nogrann med allt jag gjorde med dig. Lindade ben vid dressyr, benskydd vid hoppning, tvättade allting hela tiden, pysslade om dig flera timmar om dagen, köpte tusentals nya saker, skolkade från skolan nästan varje dag för att vara med dig mer än annars, sket i mina kompisar och älskade dig mer än jag någonsin älskat någon. Mamma och pappa var nog glada eftersom jag inte var lika ledsen längre. Självklart fanns det stunder som inte var så bra heller, när jag tyckte du var svårriden och inte visste vad jag skulle göra - kände mig dålig och blev ledsen. Men då fick jag alltid en Zetakyss eller en puff på armen så var leendet där tillslut iallafall.
Åh älskade vän, vi som skulle göra ALLT tillsammans! Vi skulle ju ut och tävla, bli bästa vänner och ha flera år framför oss med roliga upptåg.. Det blev bara ett år. Ett enda år, inte ens det. Bästa vänner blev vi nog, även fast Philippa fortfarande var din absolut bästa vän. Vi tre lärde känna varandra genom att du fanns och var en sån underbar varelse. Genom dig fick jag en ny vän som är helt underbar. Genom dig lärde jag mig vad livet betyder egentligen. Genom dig fick jag verkligen känna mig lycklig och värdefull. Skulle jag inte ha Christian och mina föräldrar skulle jag aldrig orka med saknaden efter dig. Jag skulle inte klara mig.. Tack, för ni alltid finns där och tar upp mig i fallet. Jag älskar er.
Snälla, någon. Ta mig tillbaka till tiden med dig mer än i mina drömmar.
Åh, Gud vad jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig så mycket att det gör ont.
Finns inga ord i världen som kan förklara..
Kommentarer
Trackback
