Jämför jag mig med te x. barnen i Afrika som svälter ihjäl eller något liknande har jag inte problem i världen alls. Men för mig blir det jobbigt, för mig som person. Inom mig vet bara jag själv vad som rör sig, jag har aldrig förlitat mig på någon på det sättet jag gör nu. Christian får stå ut med en del som han egentligen inte borde, han är värd det bättre men detta är någonting jag inte kan hjälpa. När attackerna är som jobbigast och det verkligen inte finns något slut är det otroligt skönt att ha honom vid min sida. Att få komma någon nära, att han håller om mig och viskar till mig att han älskar mig. Att bara få vara där utan att han försöker få ur mig varför jag är såhär. Jag vet inte, jag har inga svar. Det har varit såhär de senaste åren. Sen Christian kröp in i mitt hjärta har det blivit otroligt mycket lättare och jag mår så bra hela tiden. Nu är han inte hemma hos mig och jag kryper snart ur skinnet. Det var länge sen jag mådde såhär dåligt. Försöker tänka på att han alltid finns med mig i hjärtat men det är svårt när han inte är här och håller mig fast med sin kärlek. Nu står jag på egna ben och dom darrar. Jag är rädd över att klara mig själv, det var så länge sen. Men det finns lycka där borta, på andra sidan jorden och i mitt hjärta. Bara inte rädslan tar över.....