Det är verkligen aldrig rätt tillfälle att säga farväl till en underbar och kär vän. Man tror aldrig att det ska hända en själv, men det är såklart att det gör det tillslut. Visst är det naturen och livets gång att gå genom sådana saker men det är ändå otroligt jättejobbigt...

Jag hade en ponny på foder i 8 - 9 månader. Hon hette Piece of Cake och det var tack vare Ulrica Jernström som jag fick ta henne på foder. Hon var en underbar liten pigg C - ponny som alltid var glad över att se en. I början när vi hade henne åt hon nästan ingenting men sedan dag efter dag började hon äta mer och mer. Vi hopptränade för Daniel Svensson och hade glada dagar. Jag och Ulrica var med varandra varenda dag i stallet. Sen började mina ben växa mer och mer och mer. Mot vårkanten började jag, mamma och pappa leta efter en egen ponny till mig då dom tyckte att jag klarade av detta väldigt bra.

Mamma och jag åkte till Göteborg och hittade Smedhults Zeta en kall helg i Mars. Jag fick provrida både lördag och söndag och jag kommer ihåg att jag hade så dåligt samvete mot Philippa, som hade Zeta. Man märke att de båda verkligen älskade varandra. Helgen efter det åkte vi till Göteborg igen, då var även pappa med, och hämtade hem Zeta till oss. Det var sjukt jobbigt då alla försökte hålla sig för gråt och vi var ledsna för deras skull men samtidigt glada för det måste ju betyda att vi hade fått med oss en helt underbar ponny. Och det hade vi verkligen fått!

I ungefär ett år hade jag Zeta hos mig och det kändes som hela livet. Min underbara kompis! Bättre kompis får man leta efter. Jag fotade massor och skickade till Philippa, ville visa att vi tog så bra hand om henne så. Sen en dag när jag är ute och skrittar så börjar hon plötsligt halta. Vi var ungefär 400 meter från stallet och där var hon inte halt så jag trodde att hon hade fått en sten eller så i hoven. Men inte det, inte. Jag hoppade av och fortsatte gå, hon haltade inge mer men jag gick tillbaka till stallet.

Dagen efter var hennes ben lika stor som en fotboll och man kunde steka ägg på det, så fruktansvärt varmt. Vi kylde, kylde, kylde men värmen var fortfarande kvar. Mamma bokade tid på kliniken så vi åkte dit några dagar senare. Lilla Zeta var inte så snäll på kliniken men det hon gjorde gjorde hon tamigtusan rätt i. Dom var faktiskt väldigt dumma, jag sa att dom absolut inte fick bremsa henne i öronen eller så och där stod lilla Zeta med 3 dubbla doser lugnande i kroppen, 8 veterinärer plus mamma och pappa. Jag stod och grät, grät, grät. Sa att hon var duktig och duktig och grät ännu mer. Ändå attackerade hon veterinärerna hela tiden. De skrev på pappren att hon var en fara för personalen och allt skulle få läka med en annan medicin istället.

Min lilla kicka, jag saknar dig så...