Det finns ingen ursäkt för hur jag beter mig ibland, genom alla panikångestfyllda nätter med tårar och skrik så har ni alltid varit där för mig och tagit mot mig när jag fallit. Det är först nu jag börjar förstå hur mycket vi älskar varandra. Först nu jag förstår hur rädda ni måste ha varit varenda dag för om jag skulle överleva dagen eller inte, för vad som skulle hända med mig i framtiden osv.

Jag är fortfarande samma människa bara under en annan yta. Jag mår likadant och jag beter mig visserligen bättre och gör bättre saker men tårarna rinner fortfarande och mina andetag är svåra att ta på nätterna.

Jag minns hur skolan började bry sig och allt bara blev kaos, jag försökte fly undan men allting blev bara värre. Jag fick Zeta och började bry mig om vad jag gjorde och tänkte verkligen på vad jag kunde förlora. Nu har jag förlorat henne ändå och det gör så fucking jävla ont, så ni anar inte.

Mina betyg sänktes rejält när hela min höst termin gick bort för jag ville vara med Zeta. Jag tackar gud för att Alex, Zakke och Abbe har varit såhär mycket med mig under våren, de är fan guld värda dessa grabbar alltså. Automatiskt har mina betyg gått tillbaka där de var eftersom jag har fått bättre närvaro och tycker det är helt okej att gå till skolan nu när jag har grabbsen och vara med. Förut vände sig magen ut och in och jag kunde få sånna attacker på nätterna för jag oroade mig inför skolan dagen efter eller vad som skulle hända med Zeta.. 

Jag saknar henne så sjukt jävla mycket och ni kan inte ens föreställa er, den enda som nog förstår är Phillan. Fyfan vad jag saknar henne, saknar saknar saknar saknar. DET GÖR SÅ KUK HELVETTES ONT!!!

Hon lärde mig vad älska betyder och hon lärda mig hur mycket jag måste betyda för mina föräldrar. ALDRIG någonsin igen ska jag utsätta dom för det jag gjorde. aldrig igen.. banden har vuxit för starka för det.

  Zeta och jag..