Jag blundar bara för verkligheten. Jag orkar inte infinna mig i allt som är måsten och ska. Vill inte göra som det är sagt. För oss är det en självklarhet att gå i skolan, få bra betyg, gå gymnasiet, skaffa jobb, partner, barn, familj, landställe & båt, ha djur och bo i en förort i Stockholm. För andra barn utomlands är det rena rama lyxet...  

Men jag kanske inte vill det. Jag vill inte gå i skolan, jag vill jobba, tjäna pengar och bli vuxen. Så fort jag går ut nian ska jag söka till gymnasie långt borta, bort från äckliga tröttsamma Haninge där alla ligger med alla och snackar skit om varandra. Det är säkert inte bättre på någon annan skola men det ska bli skönt att lära känna nya människor. Vad ska jag välja för linje? Vad räcker mina betyg till? Hur mycket plugg ska göras i höst & vår? Nationella proven, kommer jag klara dom? Frågorna & tankarna bara snurrar runt i huvudet på mig. Jag vet varken ut eller in och när folk frågar vad jag ska bli vill jag helst gå under jorden. Polis? Läkare? Mäklare? Frisör & nagelspecialist? Jobba med tidning? Kläder & design? Tankarna bara snurrar runt, runt, runt. Jag vet ingenting.



Till råga på allt är min häst knackig i frambenen. Vår veterinär kommer ut någon dag  nu & böjer honom, är han halt då är det bara att åka raka vägen till kliniken och isf lägger jag fan av med hästarna efter det. Jag menar allvar, jag orkar inte. Det är för mycket känslor. Inte konstigt att jag var vaksam mot Macho i början, Zeta hade ju precis varit jättedålig. Kändes som jag tillbringat mer tid på kliniken med henne än hemma... Jämföra Macho med Zeta lixom.. Jordens bästa vän. Det går ju inte, elakt mot Macho men vi började tycka om varandra och nu har jag haft honom i 8 ½ månad och det känns som flera år. Ska han också gå och bli skadad precis som Zeta? För honom finns det ingen annan utväg än De Evigt Gröna Ängarna om det är samma sak som med Zeta. Men det har vi ju ingen aning om nu.. Får se.