När jag var liten var jag hemma hos er varje eftermiddag. Din mamma stod och väntade på mig när jag slutade skolan. Vi åkte hem och bakade och sen kom min mamma dit. Våra föräldrar var riktigt bra kompisar. Våra familjer är gudfamiljer och jag saknar dom här tiderna.


När jag  fick veta i eftermiddags att du hade kraschat in i en bergsvägg med bilen, voltat över vägen i över 120 km/h trodde jag helt ärligt inte på att det var du sm berättade det för mig, trodde du var död. Hur överlever man det? Helt sjukt. När du sa att det var mig & min familj du tänkte på när bilen voltade och sen att du trodde du blev förlamad, blev jag otroligt rörd och tårarna började rinna nerför kinderna. Tänk om du försvunnit från jorden, bara sådär. Pang, borta. Utan att få säga Adjö. Tänk om.. tänk om du inte haft en skyddsängel vid din sida. We love you!