Man skrattar och är lycklig ena sekunden för att nästa sekund bli stel, kall och darra lite lätt i hela kroppen. Så börjar panik ångest attackerna. Lite lätt. Sen brister man ut i gråt om ensamheten är för stor. Pressen, ångesten, osäkerheten och rädslan. Det är någonting som alltid kommer vara kvar inom mig. Ett tomrum, ett stort hål. Hålet som är tomt men ändå så uppfullt utav rädsla och osäkerhet, hat och kärlek. Det är många och mycket känslor på samma gång. Det är jobbigt att andas i de här stunderna, ibland varar tiden i sekunder, minuter och ibland till och med timmar. Det gör ont, så ont. Men efteråt fylls kroppen utav ett lugn, när hans armar är om mig och jag finner en trygghet jag aldrig funnit förut. Ovetande hur det känns för mig att leva med detta som ständigt återkommer till mig. Mardrömmar och attacker som aldrig tar slut. Som en räddande ängel låter han mig gråta i hans famn. Min ängel, min ängel.. Jag älskar honom så. Min räddande ängel.


Christian Påhlman
1/5 - 07  &  i all evighet.